Bakom fasaden

26 mars 2015

I ett av de internationella ledarskapsprogrammen för högre chefer som jag ansvarar för, hade jag nöjet att träffa den belgiska psykoanalytikern och forskaren Paul Verhaeghe. Hans senaste bok finns nu i engelsk översättning med titeln What about me? I boken diskuterar han hur vår tids ideal skapar problem för individer och organisationer. Paul Verhaeghe är övertygad om att de system vi lever i också påverkar våra personligheter.

Han säger:

-          Under årtionden av forskning och terapeutisk praktik, har jag blivit övertygad om att det finns vissa ideala egenskaper som behövs för att göra karriär i dag. Den första är förmågan att ”sälja sig”, i syfte att vinna över så många som möjligt. Det är viktigt att kunna prata upp de egna kapaciteterna så mycket du kan – prata, i social medier och i direkta möten, om att du känner en massa människor, du har massor av erfarenheter och du har nyligen avslutat ett stort och viktigt projekt. Senare kanske människor får insikt om att det mesta du sa bara var varmluft eller att det inte gick så bra i de projekt du drev. Men om du ska vara riktigt framgångsrik i dag så får du inte låta det bekymra dig.
Ovanpå allt detta, ska du vara flexibel och alltid på jakt efter nya stimuli och utmaningar. Du kan hoppa på ett nytt jobb, ansvarslöst lämna löften, ta onödiga risker och röra till det. Men det gör detsamma, för är du bara tillräckligt snabbt därifrån så är det inte du som måste plocka upp bitarna.

Denna beskrivning som Paul Verhaeghe gör av vårt arbetsliv är naturligtvis en karikatyr dragen till sin spets. Men han lyfter ändå viktiga frågor om hur sociala band med kollegor, liksom det känslomässiga engagemanget till företaget eller en organisation försvagats. Dessutom är inte företagen heller lojala med sina anställda så tilliten sjunker ständigt. Istället för tillit och äkta relationer sätts fokus på egna jagets framgångar uttryckt i mätbara prestationer.

Detta är enligt Verhaeghe följden av ett system som hindrar människor från att tänka självständigt och som misslyckas med att behandla de anställda som vuxna. Konstanta utvärderingar av arbetet leder till fokus på externa och ofta dessutom flyktiga normer. Följden blir en nedgång i autonomi, minskad inre motivation och de konsekvenser som detta skapar hos individen: ökat fusk, stress och ohälsa. På arbetsplatserna kan vuxna människor få barnsliga utbrott, ljuger och är dessutom avundsjuka på varandra om triviala ting. Detta är grogrund för att agera småaktigt, hämnas på små oförätter, och till och med glädjas åt andras misslyckanden.

Allt detta kan ge allvarliga skador på människors självrespekt. Sociologen Richard Sennett kommer till en liknande slutsats när han menar att den viktigaste frågan för anställda i dag är "Vem behöver mig?" För en växande grupp människor, är svaret: ingen. Eller som Paul Verhaeghe har uttryckt det:

-          Vi är verkligen friare idag än tidigare, i den meningen att vi kan kritisera religion, ha fri sex och stödja en valfri politisk rörelse. Vi kan göra alla dessa saker eftersom de inte längre har någon större betydelse. Men vår upplevelse av självrespekt är knuten till ett centralt villkor: vi måste lyckas, vara framgångsrika - det vill säga "göra" något av oss själva. Annars är vi inte någon.

När jag läser Paul Verhaeghes bok tänker jag att frågor kring individ och organisation ofta lyfts i samtalen som jag har med de chefer jag handleder. Vi människor vill och behöver mycket mer än framgångsrika fasader. I djupa samtal med chefer ser jag individers ärliga strävan att göra ett gott jobb, ha äkta relationer och leva ett tillitsfullt liv. Men ibland ser jag också hur de organisatoriska systemen mäter och äter individen. Chefshandledning syftar till att göra det möjligt för individen att ta sitt ansvar utan att förlora sig själv. Idealet i dag är att vi ska låtsas att allt är möjligt, men ibland måste vi också sålla bland våra "utmaningar" och ställa oss frågor: Vad vill jag? Kan jag ta rollen utan att rollen tar mig? Och hur gör jag det på bästa sätt?


Paul Verhaeghe, What about me?

Richard Sennett, The corrosion of character




Senaste inlägg

Arkiv

2018

2017

2016

2015

2014

Taggar