Bakom fasaden

26 mars 2015

I ett av de internationella ledarskapsprogrammen för högre chefer som jag ansvarar för, hade jag nöjet att träffa den belgiska psykoanalytikern och forskaren Paul Verhaeghe. Hans senaste bok finns nu i engelsk översättning med titeln What about me? I boken diskuterar han hur vår tids ideal skapar problem för individer och organisationer. Paul Verhaeghe är övertygad om att de system vi lever i också påverkar våra personligheter.

Han säger:

-          Under årtionden av forskning och terapeutisk praktik, har jag blivit övertygad om att det finns vissa ideala egenskaper som behövs för att göra karriär i dag. Den första är förmågan att ”sälja sig”, i syfte att vinna över så många som möjligt. Det är viktigt att kunna prata upp de egna kapaciteterna så mycket du kan – prata, i social medier och i direkta möten, om att du känner en massa människor, du har massor av erfarenheter och du har nyligen avslutat ett stort och viktigt projekt. Senare kanske människor får insikt om att det mesta du sa bara var varmluft eller att det inte gick så bra i de projekt du drev. Men om du ska vara riktigt framgångsrik i dag så får du inte låta det bekymra dig.
Ovanpå allt detta, ska du vara flexibel och alltid på jakt efter nya stimuli och utmaningar. Du kan hoppa på ett nytt jobb, ansvarslöst lämna löften, ta onödiga risker och röra till det. Men det gör detsamma, för är du bara tillräckligt snabbt därifrån så är det inte du som måste plocka upp bitarna.

Denna beskrivning som Paul Verhaeghe gör av vårt arbetsliv är naturligtvis en karikatyr dragen till sin spets. Men han lyfter ändå viktiga frågor om hur sociala band med kollegor, liksom det känslomässiga engagemanget till företaget eller en organisation försvagats. Dessutom är inte företagen heller lojala med sina anställda så tilliten sjunker ständigt. Istället för tillit och äkta relationer sätts fokus på egna jagets framgångar uttryckt i mätbara prestationer.

Detta är enligt Verhaeghe följden av ett system som hindrar människor från att tänka självständigt och som misslyckas med att behandla de anställda som vuxna. Konstanta utvärderingar av arbetet leder till fokus på externa och ofta dessutom flyktiga normer. Följden blir en nedgång i autonomi, minskad inre motivation och de konsekvenser som detta skapar hos individen: ökat fusk, stress och ohälsa. På arbetsplatserna kan vuxna människor få barnsliga utbrott, ljuger och är dessutom avundsjuka på varandra om triviala ting. Detta är grogrund för att agera småaktigt, hämnas på små oförätter, och till och med glädjas åt andras misslyckanden.

Allt detta kan ge allvarliga skador på människors självrespekt. Sociologen Richard Sennett kommer till en liknande slutsats när han menar att den viktigaste frågan för anställda i dag är "Vem behöver mig?" För en växande grupp människor, är svaret: ingen. Eller som Paul Verhaeghe har uttryckt det:

-          Vi är verkligen friare idag än tidigare, i den meningen att vi kan kritisera religion, ha fri sex och stödja en valfri politisk rörelse. Vi kan göra alla dessa saker eftersom de inte längre har någon större betydelse. Men vår upplevelse av självrespekt är knuten till ett centralt villkor: vi måste lyckas, vara framgångsrika - det vill säga "göra" något av oss själva. Annars är vi inte någon.

När jag läser Paul Verhaeghes bok tänker jag att frågor kring individ och organisation ofta lyfts i samtalen som jag har med de chefer jag handleder. Vi människor vill och behöver mycket mer än framgångsrika fasader. I djupa samtal med chefer ser jag individers ärliga strävan att göra ett gott jobb, ha äkta relationer och leva ett tillitsfullt liv. Men ibland ser jag också hur de organisatoriska systemen mäter och äter individen. Chefshandledning syftar till att göra det möjligt för individen att ta sitt ansvar utan att förlora sig själv. Idealet i dag är att vi ska låtsas att allt är möjligt, men ibland måste vi också sålla bland våra "utmaningar" och ställa oss frågor: Vad vill jag? Kan jag ta rollen utan att rollen tar mig? Och hur gör jag det på bästa sätt?

Paul Verhaeghe, What about me?

Richard Sennett, The corrosion of character

Ett lyckligare liv

5 februari 2015

Daniel Kahneman, nobelpristagare och storsäljande författare till boken Thinking, Fast and Slow, skriver i förordet till Paul Dolans Happiness by Design, om betydelsen av att både förstå mer om vad som skapar lycka och dessutom utveckla metoder för hur vi kan mäta lycka. Paul Dolans bok har en genuin ambition att göra just detta och bidra till ökad kunskap om lycka.

Det är lätt att raljera över happiness/lycko-forskningen och det är det många som gör.  Det som kännetecknar detta raljerande är att det ofta är ganska ytligt och förenklat. Inte sällan förväxlar de som raljerar också lycka med positivt tänkande. Så låt oss först slå fast: lycka är inte samma sak som positivt tänkande.

Men vad är då lycka? Det finns två återkommande teman i studiet av lycka. Det första temat handlar om den klassiska distinktionen som vi återfinner hos till exempel Aristoteles och om det goda livet. Ska vi leva ett liv fullt av nöjen, lättja och njutningar, eller ska vi välja att mer meningsfullt liv till nytta för andra? Att välja uteslutande det ena före det andra kan skapa problem. Om du som en hedonist alltid väljer nöje före nytta, njutningar före ansvar och lättja före arbete så kommer livet att framstå som meningslöst. Å andra sidan så framstår inte heller ett liv utan njutningar som särskilt eftersträvansvärt.

Det andra temat i lyckoforskningen handlar om hur lycka ska mätas. Ska vi mäta det som en känsla –  glädje och är motsatsen till lycka sorg eller avsaknad av glädje? Eller ska vi uppmärksamma människors tankar om livet? Och i så fall ska vi uppmärksamma det i nuet eller ska vi ges möjlighet att med tiden rekonstruera våra liv, tänka tillbaka och säga: då var jag lycklig?

Paul Dolan menar att det är mer betydelsefullt att se vad som gör människor lyckliga än att se hur människor utvärderar sina liv. När frågan om vad som ger människor lycka ställs kan vi inte förvänta oss ett svar. Vi behöver alla finna våra egna lyckorecept. För Dolan är såväl nytta som nöje viktiga ingredienser i ett väl levt liv. Lycka är upplevelsen av såväl nytta (purpose) som nöje (pleasure) över tid, det som Dolan kallar Pleasure-pupose-principle (PPP).

Det finns stunder i livet då vi inte njuter men ändå gör det som måste göras; vi hjälper en vän flytta, tar hand om disken, tar hand om gnälliga barn eller något annat som vi gör – inte för att det är så njutbart utan helt enkelt för att det finns ett syfte – en nytta - med det. Det finns också stunder när det känns precis tvärtom – det är pointless – meningslöst – och helt utan syfte. Eller som Dolan skriver:

There is pleasure (or pain) and purpose (or pointlessness) in all that you do and feel. They are separate components that make up your overall happiness from an experience.

För att vara riktigt lycklig så behöver vi alltså känna såväl nytta (mening) som nöje (njutning). Men just ditt lyckorecept (din PPP) är ditt och kan dessutom variera över tiden. I bästa fall kan du uppleva både njutning och meningsfullhet samtidigt.

 

Lästips:

Paul Dolan, 2014, Happiness by Design, New York, Hudson Street Press.

Daniel Kahneman, 2011, Tänka, snabbt och långsamt (Thinking, fast and slow), Stockholm, Volante

Visionära chefer utan verklighetsförankring

7 januari 2015

Det är många som är trötta på förändringsprojekt som bara börjar, snackas om och aldrig slutförs. Förändringsprojekt som lanseras men aldrig genomförs. Visioner som verbaliseras men aldrig konkretiseras.

Under lång tid har chefer matats i managementlitteraturen och på ledarskapsutbildningar med att de ska vara visionära. Men kanske har det gått till överdrift? Kanske har alltför många chefer fått en felaktig syn på sitt arbete? Kanske tror de att de bara gör ett gott jobb om de introducerar så många förändringar som möjligt på kortast tänkbara tid? Kanske bör vi lägga till en dos realism och konkret kunskap för att genomföra förändringar som verkligen behövs?

Numera hävdar till och med ledarskapsgurun Jim Collins att vi ska tona ned idealet med det karismatiskt visionära ledarskapet. Istället måste många fler lära sig att utöva chefskap. Det betyder att vara närvarande för att bistå i arbetet med att planera och samordna verksamheten. Jag vet att en del chefer och medarbetare anser att detta är en överflödig kommentar: de menar att det är precis det som chefer gör. Men jag har i mitt arbete mött människor från vitt skilda verksamheter vars chefer sällan är närvarande. Cheferna har inte tid att vara chef. Istället för att befinna sig på arbetet och ta sitt chefsansvar är chefen aktiv i olika typer av möten, nätverk, konferenser (och ännu fler möten). Nog för att detta också kan vara viktigt. Men det får inte ske på bekostnad av chefskapet. Vi måste lämna vår naiva bild av förändring (där man i värsta fal tror att det räcker med att besluta) till att börja tänka: hur får jag det gjort?

Många gånger skulle det faktiskt vara mer effektivt att avstå från förändringsprojekt. Studier har visat att uppemot 70% av alla förändringsprojekt är misslyckade och i huvudsak endast leder till sämre prestationer på arbetet. En av de stora farorna med misslyckade förändringsprojekt (ibland presenterade som omorganisation) är att de urholkar tilliten. Och utan tillit – ingen förändring. I flera forskningsstudier har just behovet av tillit i organisationen lyfts fram som en framgångsfaktor (se t.ex. Huy, 2002).

Så vad bygger tillit? En viktig aspekt av tillit är känslan av samhörighet, gemenskap och ömsesidiga band. När vi känner oss otrygga i våra relationer till chefen eller kollegorna flyttas uppmärksamheten från arbetsuppgifterna till att oroa sig och må illa av bristerna i relationer. Detta försvårar eller förhindrar individen att känna motivation till arbetet, vilket leder till minskat lärande och utveckling (Carmeli, Brueler och Dutton, 2009).

Äkta samhörighet byggs (enligt forskning från Baumeister m. fl., 1995) på:

1)      Regelbunden interaktion.

2)      Känsla av stabilitet och kontinuitet.

3)      Ömsesidigt stöd och omtanke

4)      Avsaknad av kroniska konflikter

Så en önskan inför det nya verksamhetsåret 2015 – Färre hafsiga förändringsprojekt och större tillit och omtanke på våra arbetsplatser!

Referenser:

Baumeister, R. F., & Leary, M. R. (1995). The need to belong: Desire for interpersonal attachments as a fundamental human motivation. Psychological Bulletin, 117(3), 497-529.

Carmeli, A., D. Brueller, and J.E. Dutton.  Learning Behaviours in the Workplace: The Role of High-quality Interpersonal Relationships and Psychological Safety I Systems Research and Behavioral Science, Vol. 26, 81-98, 2009.

Huy, Q. N., (2002), Emotional Balancing of Organizational Continuity and Radical Change: The Contribution of Middle Managers i Administrative Science Quarterly, 47, 1, pp 31-69.

Ledarskap i kunskapsorganisationer

30 oktober 2014

Amanda Goodalls bok Socrates in the Boardroom är ett värdefullt bidrag till ledarskapsforskningen. Goodall agumentar starkt för att kunskapsorganisationer ska ledas av experter på organisationens kärnverksamhet och inte av administratörer eller expert-chefer. I vårt kunskapsbaserade samhälle är det avgörande att de som leder har djup kunskap om verksamheten i den organisation de är ledare för. Universitet ska därför ledas av högt ansedda forskare, sjukhus av duktiga läkare, advokatfirmor av framstående advokater; listan kan göras lång. Goodall visar med omfattande kvantitativ data och kvalitativ data att ledarskapet då blir mest lyckosamt. Som en av dem Goodall intervjuar uttrycker det:

The leader should represent the aspirations of the institution

 

Askungens skor av glas och mitt autentiska jag

28 oktober 2014

Utdrag ur boken Skor är huvudsaken (2013), Carin Eriksson Lindvall,  "Askungens skor av glas och mitt autentiska jag"

Det är viktigt att få vara sig själv. Att få vara sitt autentiska jag, den där som personen som är jag.  Ändå är det så svårt ibland.  Omständigheterna ger en inte alltid fullt spelutrymme. Ibland skaver det, ibland känns det för trångt och ibland glappar det. Så var det för askungen.
Stackars askungen som växte upp med sin elaka styvmor och om möjligt ännu elakare styvsystrar. När hon äntligen får gå på fest gör hon det i ett par skor som inte sitter kvar på fötterna. Skorna är gjorda av glas och kräver förstås mycket av sin bärarinna. Hon får inte vara för tung och inte får hon vara för ömfotad. Det säger sig självt att det inte kan vara skönt att gå omkring i höga klackar av glas.Men vad gör väl det? Revanschen på de elaka systrarna måste ha känts skön. Askungen har alltid blivit hunsad av dem.  Hon har fått ta reda på deras smutstvätt och lagat deras mat. De smutsigaste jobben har hon gjort, och hon har gjort det väl, men inte mötts av någon som helst uppskattning. När prinsen bjuder till fest gör systrarna allt för att askungen inte ska få gå på party. Hon måste städa hela kvällen och dessutom har hon varken kläder eller skor som passar för en fest på slottet.
Men, askungen förvandlas och blir helt plötsligt någon annan, med skor av glas. Hon blir någon som hon inte tidigare har varit. Eller blir hon den hon verkligen är? Sitt sanna jag? Till det yttre är allt förändrat. Av askan syns intet. Den trasiga klänningen och de platta skorna är borta.  Ändå verkar  askungen inte särskilt förvånad utan anpassar sig snabbt till sin nya situation. Kanske för att hon inte känner sig som den hon uppfattas vara, utan som den hon vill bli?  Vår identitet är inte stabil utan i ständig rörelse. Eller som den amerikanska filosofen John Dewey uttrycker det:  The self is not something ready made but something in continuous formation through choices of action.
Är askungen autentisk? Är hon sitt sanna jag? Hon som trots hårda ord och tungt arbete alltid varit arbetsam, snäll och vänlig?  Den enklaste definitionen av autentisk är att vara genuin och sann mot sin person, att ha kunskap om de egna behoven, känslorna, värderingarna, och att beteendet hänger ihop med detta. Men, vi vet alla, att detta endast kan ske i ett sammanhang.  Det är i samspel med andra som vi uppfattas som sanna eller autentiska.  I detta samspel kan vi ibland gå vilse, glömma bort våra egna viktiga värden eller missuppfattas av andra. Dessutom är det sanna jaget ofta i utveckling. Att finna sitt autentiska jag är med andra ord en ständigt pågående process som kräver återkoppling och reflektion. Om detta säger sagan inget.
Så slår klockan tolv och förtrollningen är bruten. Det enda som finns kvar efter den flyende askungen är en sko av glas. Denna sko som är själva symbolen för både förtrollning och skönhet.  Prinsen måste finna den flicka som skon passar. Han åker land och rike runt och låter alla som vill prova skorna. Till slut når Prinsen askungen och hennes systrar.  Nu gör systrarna allt för att passa in. För att bli den de önskar vara. De är beredda att ändra mycket hos sig själva för att duga. Den ena skär av sin tå, den andra karvar av bitar av sin häl. Ändå går det inte. Skon passar inte. Men på askungens små välskapta fötter sitter skon av glas perfekt. Så är sagan slut. Men frågorna kvarstår: När är vi vårt sanna, autentiska jag? Vad är vi beredda att göra för att passa in? Hur långt kan vi gå för att anpassa oss utan att förlora oss själva? Så slutligen kan man fundera över Prinsen; är det askungen eller skon han vill ha? Är Prinsen världslitteraturens första skofetichist?

FOTNÖTTER
John Dewey (1916), 1997, Democracy and Education, An introduction to the Philosophy of Education.  John Dewey, amerikansk filosof, psykolog och pedagog. John Dewey är framför allt känd som en av pragmatismens frontfigurer.  Dewey myntade uttrycket learning by doing, vilket är en aktivitetspedagogik där teori, praktik, reflexion och handling hänger ihop. Kunskap måste kunna bli
till nytta och ha verklighetsanknytning. Dewey räknas till de progressiva pedagogiska teoretikerna och kallas ibland den funktionella psykologins fader.

 Askungen är en mycket spridd folksaga – kanske med kinesiskt ursprung. Inte minst antyder intresset för fötternas storlek på detta. I den kinesiska traditionen har just små fötter och skor varit symboler för skönhet. En askungesaga finns nedtecknad  i en berättelse av kinesen Tuan Cheng-Shih från 800-talet e.Kr. En känd bearbetning har gjorts av Charles Perrault i Gåsmors sagor eller Contes de ma mère l'oie (1697) och den finns med i Bröderna Grimms sagor (1812). Walt Disney gjorde 1950 den första animerade filmen baserad på askungesagan.

 Skofetichism innebär ett överdrivet intresse för skor. Skorna skapar upphetsning och spänning. I askungelitteraturen finns det en variant av berättelsen om prinsen där det är själva skon som är objektet för prinsens kärlek. Han väljer att kyssa och smeka skon, men visar betydligt svalare intresse för flickan.