Mer effektiv och något lyckligare

28 maj 2014

Lycka var temat på konferensen där jag hade nöjet att samtala med Professor Mihály Czíkszentmihályi. Mannen med det svåruttalade namnet har ägnat i stort sett hela sitt liv till att undersöka vad som gör människor lyckliga. Resultatet av hans forskningsstudier kan ibland förvåna.  Czíkszentmihályi konstaterar att vår syn på arbetet är en av livets stora paradoxer. Samtidigt som vi ofta talar om arbetet som ett tvång visar det sig i olika undersökningar att det kan ge oss många tillfredsställande ögonblick. Och som Mihály uttryckte det under vårt samtal på konferensen ”att känna mening i arbetet aktiverar den energi som får oss att leva ett gott liv”.

 Hur kan vi då öka känslan av mening i vårt arbete? De flesta av oss jobbar inte som hjärtkirurgen med direkt livsavgörande operationer. Inte heller viger vi våra liv åt rent altruistiska insatser med fokus på världssvälten eller miljön. De flesta av oss går till ett kontor, för att utföra arbetsuppgifter som likväl någon annan skulle kunna utföra. Ändå går det att öka meningsfullheten i vardagen. Inte sällan betonar organisationsexperter att en del av svaret finns i skapandet av goda relationer. Relationerna är viktiga inte bara för att de får oss (och dem vi möter) att må bättre utan också för att de gör oss till mer effektiva problemlösare.

 

I arbetsgruppen kan relationer som bygger på god kommunikation bidra till ökad effektivitet. I studier kring gruppers kommunikation kan vi se att högpresterande grupper har ett samtalsmönster som skiljer sig från lågpresterande grupper. De har en mer balanserad kommunikation, samtalar både utifrån sitt egna och andras perspektiv. Individerna i dessa grupper vågar föra fram sina åsikter men de ställer också intresserade frågor till sina kollegor. De är också mer positiva och bejakande mot varandra. När forskarna analyserat deras samtalsmönster kan vi se att individer i högpresterande grupper är fem gånger oftare positiva till varandras kommentarer.

 

I de lågpresterande grupperna är kommentarerna mer än tre gånger oftare negativa. De är mer låsta och avvaktande i sina samtalsmönster. De har också större fokus på sig själv, de argumenterar för sin sak utan att lyssna på andra och de ställer mycket sällan frågor till sina kollegor. De lågpresterande har färre öppna diskussioner och därigenom också färre konflikter. Men, konflikterna riskerar att bli långdragna och svårlösta – helt enkelt för att man inte talar med varandra.

 

Forskningen visar också att elaka kommentarer och hårda sarkasmer får direkta konsekvenser på relationerna. När individen bemöts med ett negativt förhållningssätt tenderar vi att dra tillbaka oss. De fysiologiska reaktionerna kan vara förhöjda värden av stresshormoner eller ett stigande blodtryck. De sociala konsekvenserna är också tydliga: samtalet smalnar, kreativiteten minskar och lusten till relation avtar. Naturligtvis kan detta också få ekonomiska konsekvenser för ett företag där kundrelationen eller arbetsklimatet är av betydelse för att nå framgång.

 

Det här är kunskap som vi kan ta med oss ända in i sängkammaren. När äktenskapsforskaren John Gottman sammanfattar sin forskning om vad som får relationer att lyckas konstaterar han att det inte är avsaknaden av konflikter. Vad som utmärker en god relation är att parterna lärt sig att kommunicera på ett stärkande sätt. Tjurskallighet, gnäll eller undflyende beteenden är recept på misslyckande. Däremot visar det sig (förstås) att humor, vänlighet, och positiva tolkningar av partnerns beteenden stärker relationen. Även Gottman menar att ration positivt/negativt är 5:1. Utryckt på ett annat sätt: för varje negativ kommentar krävs åtminstone fem positiva för att relationen inte ska urholkas.

 

Den här kunskapen uppmanar oss att aktivt bidra till goda relationer om vi vill leva ett gott liv. I möten med andra skapar vi vår vardag och för såväl kortare som livslånga relationer är ett öppet och omtänksamt förhållningssätt avgörande. Det kan till och med ibland ge oss stunder av lycka.

(Jag bifogar en engelsk version av denna text som publicerades i Mercury Magazine 2013/2014)